Hur kan man resonera kring ”livsstil” och vad innebär en ”hälso- och livsstilsinriktad kommun”? De enkla, snabba, svaren är måhända till hands, men vår samhällsutveckling pockar på ett försök till vidare förståelse. Inte minst när man försöker se skogsmarkerna, t ex den mer eller mindre tätortsnära skogen, i detta sammanhang. Forskarna K. Sandell och S. Sörlin skriver i sitt klassiska verk "Friluftslivshistoria" bland annat följande i de sista avsniten:
"Om vi ser till de kvaliteter som återkommande lyfts fram av friluftslivets utövare och förespråkare så är det å ena sidan ett antal aspekter där det naturpräglade landskapet närmast är en praktisk arena för fysisk ansträngning, stärkande grupprocesser et c. Men, å andra sidan, beskrivningarna av naturupplevelser – stämning, känsla och innerlighet – är otaliga i friluftslivets texter. Det må vara droppen som glittrar i daggkåpans botten, stormens vågor som slår över skäret i havsbandet eller det svaga suset i granarnas kronor. Samtidigt är det påtagligt hur detta naturmöte hela tiden riskerar att fly undan då det ofta kräver tid, stillhet, öppna sinnen och enkelhet – kvalitéer som lätt trängs undan av organisationers kollektiva arrangemang, fysisk tillrättaläggning och kanalisering av många friluftsutövare till samma platser.
Naturbegreppet är här centralt och det finns anledning att se friluftsliv som ett sätt att öva upp sin känslighet för att uppleva – möta naturen. För att bli 1:a klass flickscout 1936 krävdes: ”att efter en timmes vistelse i skog och mark [kunna] redogöra för sina gjorda naturiakttagelser”. På frågan om hur provet kan kontrolleras svarade Elin Lundh så här i flickscouternas bok: ”Man kan tolka i ord, i skrift, i teckning och färg, i en omsorgsfull samling skatter. Efter en timmes vistelse – kan om du vill detta prov leda till ett helt sommarlovs studier. Du har frihet i den fria naturen.”
§
Friluftslivets successiva demokratisering (1900-talet, min anm.) har nu allt tydligare överlagrats av en ökad diversifiering. Ofta är dessa specialiserade friluftsaktiviteter kopplade till livsstilar och subkulturer vilka växlar snabbt i popularitet. … I seklets början gjordes stora insatser för att genom ungdomsorganisationer, resor, skolors verksamhet och olika typer av information göra det möjligt för allt fler att bedriva friluftsliv. Börjar det bli ett allt större behov av insatser med samma mål idag, t ex av folkhälsoskäl? I så fall, med vilka motiv och med vilka arbetsformer bör detta arbete göras?
Mot sannolikheten av en ny sådan samhällssatsning på en friluftslivets demokratisering talar det faktum att särskilt under de senaste decennierna har friluftslivet varit påtagligt undanträngt från samhällssatsningar. Friluftslivet har i stor utsträckning ”osynliggjorts” i förhållande till naturvård, miljöfrågor, jord- och skogsbruk, idrott samt kommersiell turism och regionala utvecklingsintressen. Trots friluftslivets breda betydelse som pedagogiskt, kulturellt och individuellt intresseområde under lång tid, så finns det inte i någon större utsträckning representerat när det gäller t ex högre utbildning, forskning (det är en orsak till denna bok) myndighetsutövning eller lagstiftning. …
Men tolkningen är inte given. Vi kan samtidigt se att friluftsäventyr och ”vildmarksmode” väcker stort intresse. Hur fältet kommer att utveckla sig är idag svårt att säga. Det är också spännande att se vilka effekter förskolans och skolans insatser och utomhuspedagogik kommer att ge.
§
Samtidigt som friluftslivet i regel haft en undanskymd roll när det gäller samhällssatsningar, så ska här lyftas fram ett av de ständigt återkommande argumenten för friluftsliv, nämligen som ”friskfaktor”. Att friluftsliv från början kopplades starkt till både kroppslig och själslig hälsa finns det all anledning att påminna sig. Tempot är högt i dagens arbetsliv och stora grupper stor utanför det. Dessutom är sannolikheten låg för folkhälsosatsningar som inbegriper större ekonomiska åtaganden. Det råder emellertid en besvärande oklarhet i om den djupare medicinska och psykologiska betydelsen av friluftsupplevelser (dock inte om den positiva inverkan av själva motionen, den är väl belagd). Det finns därför ett behov av forskning kring naturkontaktens betydelse – även om sambanden är notoriskt komplicerade och svåra att belägga. … Intill dess något entydigt kunnat beläggas måste frågan anses vara öppen. Vad det dock inte råder något tvivel om är att friluftslivet är en social och kulturell företeelse som kan förklaras och analyseras som sådan, alldeles oavsett om dess självproklamerade inverkan på hälsan finns eller ej.
§
Friluftslivet handlar också om ett sätt att få proportioner på tid och rum för oss människor, en möjlighet till kontakt med rumsliga och tidsmässiga referensramar. Allt från geologiska och biologiska tidsperspektiv, årstider och dygnsrytmer till rumsliga perspektiv som spänner från stjärnhimlens väldighet (det vi ser och sedan minns från stillsamma blotta ögat, min anm.) och landskapets storhet till grästuvans myllrande litenhet. Kanske krävs inte just friluftsliv för att få syn på detta, men friluftsliv är en väg. Antropologer och religionsforskare talar om människors behov av orienteringssystem. Sådana system ger hjälp att förstå tillvaron och mening och sammanhang åt det till synes [måhända] sammanhangslösa. Orienteringssystemen kan vara religioner, ideologier, men också den naturvetenskapliga världsförståelsen kan erbjuda insikt och mening och ge svar på de stora frågorna om varför, vadan och varthän. I friluftslivets lärorum, som är naturen, kan sådana orienteringssystem byggas upp. Det är inte självklart att detta kan ses som något exklusivt annorlunda än det som skolan eller den natur- och kulturvetenskapliga allmänbildningen kan bygga upp.
Men påtagligt är att den lockelse som många känt inför detta slags naturupplevelse har att göra med att friluftslivet hängt samman med förståelse av naturens sammanhang, och därmed världens och människans plats i denna. … En så rik samhällelig praktik hade inte kunnat bli vad den varit om den inte medgett mångfald och spännvidd.
§
Vi har under 1900-talet levt i något som kan kallas för fritidens århundrade, och i detta har friluftslivet haft sin bestämda roll. Friluftslivet var nära knutet till två stora strukturerande samhälleliga institutioner, det industriella lönearbetet och den moderna nationalstaten. Dessa institutioner är föremål för djupgående förändringar. Nationell fostran, där nationallandskapen ingick, står inte längre på dagordningen på det sätt som den gjorde i början av det förra århundradet. Snarare finns tecken på att vår tids fostransprojekt riktar sig mot övernationella gemenskaper och mot lokala och regionala gemenskaper. Att det också växer fram internationella och globala ”symboliska” (eller även ”virtuella”, min anm.) företeelser, vissa under beteckningen ”världsarv”, som svarar mot dessa gemenskaper synes logiskt.
Det finns också en tendens till att industrisamhällets skarpa åtskillnad mellan arbete och fritid håller på att luckras upp. Konsekvenserna av detta är ännu inte överblickbara, men man kan förmoda att mycket av de kompensatoriska drag, som mycket av fritidens aktiviteter burit på kommer avta. Lönearbetets skarpa gränser, mellan arbetsplatsen och hemmet, mellan arbetstiden och fritiden, håller vi så sakteliga på att lära oss av med i takt med att den tekniska utvecklingen möjliggör s.k. tids- och platsoberoende arbete, och i takt med att anställningsformerna blir mer flexibla.
På samma sätt som dualismen minskar mellan arbetets tid och den fria tiden kan dualismen komma att minska mellan livet i kulturen och livet ”i naturen”. I själva verket är det redan så att friluftslivet i dess arketypiska form – fritid utomhus i naturpräglade landskap – är svårt, nästintill omöjligt att ringa in som social aktivitet. Anläggningsytorna är stora – mot undervisning, turism, idrott, camping, trädgårdsskötsel, koloniverksamhet eller rena näringsomfång som bärplockning, jakt, fiske för att inte tala om motoriserad fritidsverksamhet i motorbåt eller snöskoter. När man bedriver friluftsliv och när man inte gör det är en fråga som inte enkelt kan besvaras. Var går gränsen mellan naturpräglade landskap och andra landskap är heller inte lätt att säga. Om det dessutom är så att fritid och arbetstid glider in i och ut ur varandra, så blir begreppet friluftsliv i bästa fall en idealtyp i Max Webers mening, i värsta fall en oxymoron, en i grunden meningslös beteckning. Till detta kan läggas observationen att det ständigt tillkommer nya arenor för fritiden, även sådana som ligger ganska långt från friluftslivets gängse praktiker, t ex shoppinggallerior, charterturismens destinationer, storstadens nöjesliv, kulturkonsumtion, eller platser för fysisk träning och motion som finns inomhus och i städerna.
Vad friluftslivet än kan bli i det kommande århundradet, så kommer det knappast att se ut som i det just gångna. Det finns knappast någon anledning att anta att människor inte skulle vilja vara utomhus eller att de inte skulle vilja röra sig eller lära sig saker i naturen. Men hur de väljer att göra det, när och var och med vilka ambitioner och bevekelsegrunder – det är frågor som vi ännu inte vet svaret på. En försiktig gissning, som har fog för sig i denna boks olika kapitel är att mångfalden, som redan är betydande, kommer att öka. Formerna och möjligheterna för mötet med naturen är i princip oändliga". {Så långt citat ur K. Sandell & S. Sörlins bok "Friluftshistoria"}.
Naturens tjänster till oss människor är många. Vi kan välja en livsstil, att förhålla oss till dess avigsida och bakslag, liksom att glädjas med dess alltid existerande framsida. Vi kan se och berätta om styrkorna, tillgångarna och hälsan i den livsstil som finns till hands, som vi valt, idag väljer och i framtiden vill föra. Vårt engagemang.
Maciej Zaremba skrev våren 2012 i DN en epokgörande skildring kring skog (Skogen vi ärvde, bok, Adlibris) jämte en de facto verklig svensk livsstil och förhållningssätt. Ett vårt levebröd.
Kanske finner vi till sist i Hjältesagan (Kalevala) svar på hur denna vår livsstil förhåller sig till naturen och dess rikedomar. Den Hjältesaga som är fylld av trollsånger och besvärjelser, otroliga äventyr och myter om tingens ursprung. I dess tredje sång, ”Visdomstävlan” får vi veta följande:
Vattnets ursprung är från berget,
elden är från himlen hämtad
järnet har i rost sitt upphov,
kopparn bor i hälleberget.
Tuvan är den äldsta marken,
videt det äldsta trädet,
första grytan var en flathäll,
furans rot det första huset.
Gamle vise Väinämöinen sade så,
tog så till orda: Minns du månne ännu mera,
eller är det slut på pladdret.
Sådana är vi människor. Vi glömmer. Vi begränsar oss i beslutsrummen. Så skrider vi till handling, somliga mer hållbara än andra då...
I Upplands Väsby, vill Allianspartierna bygga en Sjöstad mitt i bästa naturmarken. Man försöker trycka in, "bara vi får bygga Sjöstaden så blir friluftslivet ännu bättre..." (Fniss, men inte "fniss" längre då summa +100 mille läggs på planeringen. Det är helt sonika naturexploaterande extremism. Men det ska böjas i tid det som kråkigt ska bli).